...
Kategori:
"Man ska inte vara misstänksam. Ändå kunde jag inte hjälpa att det här hemlighetsmakeriet plågade mig. Eftersom jag tydligen var den enda här hemma som kände till broderns existens hade jag ett visst ansvar.
Ena sekunden tyckte jag att det enda rätta vore att tala ut med Carolin. Nästa sekund var jag övertygad om att det var det dummaste jag kunde göra. Då skulle jag kanske för alltid förlora hennes förtroende.
På det sättet grubblade jag fram och tillbaka men fick ingenting sagt. Det finns ingenting så otäckt som att behöva tvivla på någon man tycker om. Jag fick huvudvärk av det.
Men det kusliga var att så fort jag fick se Carolin försvann alla tvivel. Jag blev kolugn och huvudvärken flög sin väg. Jag behövde bara möta hennes blick för att bli bergsäker på att hon aldrig skulle kunna göra sig skyldig till något skumt. Hur kunde jag misstro henne? Jag ångrade mig verkligen.
Så länge jag såg Carolin, så länge jag hörde hennes röst var allting självklart. Då fanns inga tvivel. Men så fort jag blev ensam, på natten, kom oron tillbaka. Jag hörde ljud överrallt. Det smög i dörrarna, knirrade i trapporna och knarrade i skarsnön utanför fönstren. Men jag behärskade mig och tittade inte ut.
Jag var fast besluten att göra mig av med mina misstankar.
Jag måste lita på Carolin.
En dag skulle hon säkert komma av sig själv. Jag fick vänta tills dess."
- Maria Gripe, Skuggan över stenbänken.
