Puckofluff

Spelar det längre någon roll?
Jag orkar inte slåss
Det är bortom min kontroll
Ni lämnade mig ensam
och självklart blev jag rädd
min sista gnista hopp
var att synas,att bli sedd
Jag glömde bort att andas
för sex musik och våld
var det vackraste som hänt mig
sen själen min blev såld
att synas utan att verka
ser enkelt ut på håll
men jag lever på impuls nu
via fjärrkontroll
Jag säger alltid nej...

men ingen,ingen,ingen hör

.

.

Jag förmodar att ni alla vet hur det känns att inse gång på gång att ni inte är något som ni verkligen skulle vilja vara? Vi har alla begränsningar på vad vi är, vad vi kan vara, vad vi blir och vad vi har varit. Lite då och då landar jag platt på marken aka verkligheten och inser att jag bubblar runt i små drömmar och fantasier om vem jag egentligen är. Kanske är det något jag pratat om innan, hur jag hellre lever i mina fantasier, för där är allt så mycket bättre. Men av olika anledningar går inte det. Och nu kom jag på hela problemet, därmed lösningen med. Men det är lättare sagt än gjort. Mycket lättare.