Då slog mig plötsligt en tanke. egentligen är det något som jag ständigt tänker på. och om jag inte gör det för tillfället så är det för att jag har huvudet fullt med någonting annat. det är en inre oro, en skälvande bävan, ett ständigt närvarande, tärande ångest. jag måste än en gång påpeka att jag är rationalist, jag tror bara på den mänskliga tanken, det vill säga intellektet. och eftersom jag tillhör de mest rationella av alla rationalister erkänner jag gärna att det inte existerar vidskepelse. jag ler inte - som många mindre begåvade rationalister - åt det,  inte heller åt folk som tror på Gud. de som tror på Gud har strängt taget inget att bekymra sig över. de skyller allt på Guds makt eller Dävulens. helt annorlunda är det när en rationalist stöter på övernaturliga fenomen. han måste behandla dem sakligt, utreda problemet objektivt och bevisa att det är helt naturliga företeelser.

Vad jag innerst inne tänker på är människans Vargmonster. det är en varelse som ständigt omger oss och förföljer oss hela livet. han är allting som inte kan förklaras i naturen, allt det som är människan främmande, den stora vita fläcken. han är Det Okända. ingen har någonsin sett honom, men alla känner honom väl. vi är förtrogna med hans vanor och nycker, men vår kunskap innebär inte att vi befrias från fruktan för honom. det finns särskilt känsliga människor som kan beskriva hans karaktär i detalj, till och med hans utseende. det sista är nog oväsentligt, jag tror det varierar.

Ni tror kanske att jag talar om en varelse jag hittat på. inte alls. tvärtom. jag har bara upptäckt honom, det vill säga att jag kan vetenskapligt bevisa hans existens och jag ger här en noggrann beskrivning av honom, det är allt. vad han har för betydelse för mig personligen har jag inte beslutat mig för ännu.

Var finns han, Vargmonstret? han infinner sig alltid under de sällsamma sekunder vi minns livet ut. han är närvarande när vi slits upp ur vår eftermiddagslur och vi se på den mönjeröda solen gå ner och hör sparvarnas höga tjattrande där de bråkar mitt på vägen medan den första kvällsbrisen buktar fönstrets gardin.

I det ögonblicket tycks allting vara hotfullt och skrämmande som om vi för första gången steg in i livet. just då är Vargmonstret oss mycket nära...

Han är djärvast under våra drömmar om natten. då lurar han på oss i varje hörn, i varje skugga. han jagar oss, plågar oss, ja till och med dödar oss. när vi vrider oss i sängen i kamp mot den kvävande skräcken och hjärtats paniska, vansinniga slag, lämnar han oss motvilligt, långsamt, hämndlystet så att vi blir klart medvetna om att han snart kommer tillbaka.

Det finns tillfällen då han anfaller oss helt öppet, mitt på dagen, bland andra människor. han överfaller oss när vi är sjuka och inte vet vart vi ska ta vägen, bara vill fly vart som helst. han kan kasta sig över en på ett café, i ett flygplan eller på bio. ibland kan man observera hur någon på en biograf desperat knuffar sig ut genom bänkraden fast filmen bara har hunnit till hälften.  det är en av många som utan påtaglig anledning har känt hans hotande närvaro och glömmer allt sunt förnuft, all god uppfostran och flyr som ett panikslaget djur.

Det är min uppfattning att det är våra sinnen som gör oss trygga här på jorden; deras främsta uppgift är att skydda oss mot Vargmonstret. det är möjligt att det en vacker dag visar sig att våra sinnen inte är vad vi nu anser dem vara utan snarare en slumpartad blandning av olika funktioner. faktum kvarstår att han attackerar oss när våra sinnesfunktioner är nedsatta, förlamade på ett eller annat sätt; av drömmar, sjukdom och andra yttre omständigheter.

En gång sa Mamsell Sofia till mig:

- det ligger ett tuggummi på hyllan i mitt rum. du kan ta det.

Det var klart att jag begrep att hon inte skulle ha det för egen del; hon bantar ju. men hon visste att jag tycker om att snoka i hennes rum. jag kan aldrig motstå frestelsen.

Det var sent på  kvällen och jag hade ingen lust att tända lampan. jag gick genom den mörka korridoren till hennes rum, fram till bokhyllan. jag svär att jag inte är ett dugg mörkrädd. mörker är inget annat än frånvaro av ljus. men just då i Sofias rum var jag nära att klappa ihop. för han, Vargmonstret, var överallt: på väggarna, i hallen och korridoren, på bokhyllan, i luften, i min andedräkt, i vare skrymsle av min hjärna.

Jag hämtade tuggummit, darrande och våt av svett, helt övertygad om en sak. jag insåg att om man bara kopplar bort ett enda sinne, i det här fallet synen - så räcker det för att han ska behärska oss fullständigt.

Jag har kanske inte riktigt förklarat vad jag menar. det är mycket svårt. jag är den enda som har mod nog att möta det här problemet. andra försöker förbigå det med tystnad. jag märker tydligt på andra människor om de kämpar förgäves mot honom, Vargmonstret. de ler medan de lyssnar till vad man säger, de ler på fel ställe. blicken förirrar sig plötsligt i någon vrå och de ser mycket plågade ut. de vrider sig på stolen för att sedan helt oväntat resa sig och försvinna. de utför sina dagliga sysslor automatiskt, frånvarande. det är de som ringer mitt i natten, utan någon särskild anledning, och frågar hur man mår.

Jag föreställer mig att många tillslut inte står ut med dessa anfäktelser, den här egendomliga leken, meningslösa duellen. de tar livet av sig. när vi sedan läser dödsannonsen säger vi: "det var en konstig människa, den där. han verkade inte riktigt klok. han gick väl och bar på något."

Vad den där fruktansvärda duellen gäller, den mardrömslika leken, vet jag faktiskt inte. jag anar det, men jag kan inte förklara det än. var kommer han ifrån, Vargmonstret? är han skapad utanför universums slutgiltiga gränser? vad är det egentligen han vill?

Jag kommer kanske någon gång att lösa mysteriet. jag ska med er hjälp göra vad jag kan. om ni tycker att det här är svårt att förstå så börja om från första sidan igen.

- Tadeusz Konwicki, Vargmonstret, 1969, sid 46-49.